Sena reflektioner

Då jag mest varit sängliggandes med en förjävlig förkylning senaste veckan har även motivationen att skriva här på bloggen blivit lidande.

Men två matcher och två vinster sedan senaste inlägget kräver ju ändå en reflektion. 

City - Salzburg
En härlig match som gav City en plats i Europa league-slutspelet. Det bästa från den matchen var onekligen Supermario och Adam Johnson. Två boxmål från Mario och en slalomåkning genom Salzburgförsvaret av Johnson fastställde slutresultatet. Mancini ställde upp med en riktigt fin uppställning som var på gränsen till en 4-2-4 med två renodlade forwards i Jö och Balotelli och två riktigt offensiva yttrar i Johnson och SWP. Personligen tycker jag alltid att det är kul att se SWP på planen, och i den här matchen visade han både varför man verkligen gillar honom och varför han gott kan sitta på bänken i premier league. Några briljanta individuella aktioner blandades med helt vansinniga inlägg och felpassningar.


City - Bolton
För en gångs skulle inget mål från Elmander, som knappt syntes innan han blev utbytt i andra. City såg dock bättre ut än på länge och slutresultatet 1-0 speglar enbart det faktum att någonting verkligen inte stämde i avsluten än vad det speglar matchbilden. Zabaleta hade två solklara lägen att göra mål, vilket han hade vart värd, och det känns mer och mer som att det är Zabaleta som ska ta högerbackspositionen i de matcher då Mancini verkligen vill ha yttebackarna med i anfallen. David Silva var fantastisk som vanligt och Kompany visade varför man vill ha en mittback med gudabenådad känsla i fötterna. Aktionen då han först lobbar över en spelare på egen planhalva sätter fart fram mot mål för att avsluta sin räd med en klack till en helt fri Kolarov på väg in i straffområdet är helt och hållet briljant. Dessvärre var Kolarovs avslut lika odistinkt som de flesta andra denna kväll. Med undantag för Tevez 1-0 mål förstås.


Mario Balotelli
En spelare som är otroligt svår att följa så här nära. Ena dagen älskar man honom för att han är så sanslöst bra och talangfull och man vill inget annat än försvara honom mot alla hatare. Andra dagen blir man irriterad och less när han mest springer omkring och divar sig och filmar samtidigt som han vägrar att fira sina mål.
Senaste matcherna har han hållt sig hyffsat lugn och mest koncentrerat sig på att spela bra fotboll, vilket resulterade i två mål mot Salzburg och några nästan-mål mot Bolton.


Får han nu några matcher i rad under bältet (Tevez är ju avstängd mot West Ham) och spekulationerna om hans framtid lugnar ner sig lite så blir det nog lättare att bilda sig en riktig uppfattning om denne talang. Jag tror att Balotelli skulle må bra av att spela i en klubb där han kände sig hemma och där han fick fansen på sin sida. Jag tror vidare att City kan vara just den klubben, Balotelli själv verkar tro att det är AC Milan som gäller. Som italienare borde han ju dock veta att italienare är sjuka i huvudet och att han gör bättre av att stanna i England där man både får vara kaxig och mörkhyad.


Alan
Salzburgs 21-årige brasilianske inhoppare har fått något av en kultstatus i klubben efter att nästan hela läktaren på Eastlands sjöng hans namn och till och med uppmanade honom att våga skjuta och göra mål. Det är lite oklart vad detta instinktiva och helhjärtade stöd kom ifrån men efter matchen sa Alan att han var otroligt glad för det stöd han fått under matchen och har till och med lovat mcfc.co.uk en exklusiv intervju som skall upp på hemsidan snart. Kanske blir det en maskotvärvning av Sheik Mansour i januarifönstret?

Michael Johnson

Läs denna intressanta reflektion kring Michael Johnsons chanser att slå sig tillbaka in i Citytruppen. Det har bekräftats att han nu ska vara helt återställd från sina långtidsskador, och man kan ju inte annat än att unna honom lite speltid utan skador nu.

http://www.offthebarandout.com/2010/10/29/1781396/can-michael-johnson-return-to-the-man-city-starting-line-up

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Visst var det väl härligt att se Noel stoppa händerna i kakburken och dra ett så klassiskt möte som Leicester City - Manchester City. En repris på finalen då Man City vann FA Cupen -69. Eftersom jag var minus 18 år gammal då ska jag väl inte hävda att jag ser just den storheten i mötet, men att hälsa på i Svennis nya hem ska bli riktigt spännande.

För mig är det alltid roligt att se Noel Gallagher med ett leende på läpparna speciellt då det rör sig om City, han är nämligen den största orsaken till att jag är Cityfan.

Som grädde på moset lyckades Noel ställa till det lite för ärkerivalerna United som får möta Liverpool istället för nått pubgäng som de kanske hade hoppats på. Frågan är om Liverpoolfansen är lika nöjda som rockstjärnan.

Stoke City - Manchester City 1-1

Har tyvärr inte tid med någon djupdykning i denna match, men det är väl knappt så att den förtjänar det. Det fina spela som City visade förra omgången mot Fulham var som bortblåst av kylan i Stoke, och den som verkade ta vinden värst var Balotelli. Den enda som verkligen visade klass i första halvlek var David Silva, men han hade alldelles för få lagkamrater som var sugna på att leka. När Balotelli gick ut för halvtidspaus trodde jag inte att vi skulle få se mer av honom den eftermiddagen, och att det fortfarande stod 0-0 fick City helt enkelt vara väldigt nöjda med. 

Balotelli och resten av laget kom dock ut med ny energi i andra halvlek och visade att någonstans kom de ihåg va de pysslade med på craven cottage. Stoke är dock ett betydligt svårare motstånd, och City har inte vunnit mot Stoke på bortaplan på 11 år. Vi var nära, men i efterhand får man nog konstatera att denna match kunde gått lite hur som helst och att 1-1 var ett rättvist resultat. 

Stokespelarna ansatte Balotelli hårt och att rubba hans psyke verkar stå högt upp på mångas priolistor. Supermario skötte sig dock bra och höjde sitt spel en nivå i andra halvlek. Tevez och David Silva höll en hög klass och även Kolarov gjorde en bra match. Det enda Richards gjorde var ett mål, men det förtjänar absolut en eloge.

Resultatet kändes väntat, även om man vågat hoppas på mer. Nästa match mot Bolton på hemmaplan blir ytterst viktig för att hålla oss kvar i i toppen och för att visa att anfallsspelet börjar komma igång på riktigt, då finns heller inga ursäkter som kyla, snö och bortaplan. Får vi tillbaka Yaya Touré till den matchen kan vi skatta oss lyckliga då det kändes att vi saknade honom på mittfältet den här matchen.

Mina Spelarbetyg

Hart - 6, Richards - 7, Kolo Touré - 6, Kompany - 7, Kolarov - 7, Barry - 6, Milner - 6, De Jong 6, Silva - 7, Tevez - 7, Balotelli - 6

Fulham - Manchester City 1-4

Att jag än en gång var nervös inför ytterligare en viktig Citymatch är inget att sticka under stol med. Ineffektivitet och tröghet var ju två ord som hängt kvar i bakhuvudet sedan matchen mot Birmingham i lördags. Statistiken talade inte heller för någon målfest inför mötet på Craven Cottage idag.

Resultatet efter 90-minuter skulle dock bli allt annat än målfattigt. En extra striker i form av Jo var ett tacksamt tillskott och för en gångs skulle såg faktiskt Citys uppställning mer ut som en 4-4-2 eller ibland till och med 4-3-3  än en 4-5-1.

City gick för en gångs skulle ut med riktigt bra fart och mycket folk i anfallen. Tevez mål till 0-1 var inte resultatet av bländande spel men kändes ändå naturligt och var ett riktigt klassiskt Tevez mål. Resten av halvleken var bara Citys. Fulham såg totalt värdelösa ut och cityspelarna fick hålla i boll hur länge de ville. Resultatet av det blev ytterligare två mål i första halvlek och båda kom tack vare av brilliant spel och distinkta avslut, först av Zabaleta och sen av Yaya Touré.

Det kunde mycket väl blivit ett till när Kolarov sprang till sig ett friläge på en snabb omställning, avslutet var dock inte riktigt lika distinkt den gången.

Fulham spelade bättre efter halvtidsvilan men det var ändå Tevez som öppnade målskyttet i andra halvlek med en hockeystyrning på Zabaletas skott. Minuten innan missade han ett friläge där han var lite för obeslutsam. Hemmalaget fick lite turligt ett mål som tyvärr var mer Kolo Tourés förtjänst än Fulhams, vilket var synd då Hart hade vart värd att hålla nollan ytterligare en gång.

Kul att se ett City som verkligen ville framåt och ytterbackar som öste på längst kanterna, speciellt Zabaleta som var ett klockrent högerbacksval i den här matchen. Han drog dock på sig ett gult och är därmed avstängd inför nästa match mot Stoke.

Andra som gjorde en riktigt bra match var De Jong (som vanligt), David Silva (Som vanligt) och Tevez (Som vanligt). Tevez som med sina två mål nu är i ensam skytteligaledning, till Elmanders förtret, hade nog velat stanna kvar på plan och fullborda sin hattrick men Mancini verkar orolig för skador på sin argentinska bulldog då han ständigt byter ut honom mot slutet av matcherna.

Barry gör ett bra jobb defensivt men jag hade nog hellre sett Yaya Touré i den positionen för att få in Milner på plan vilket hade kunnat öppna ännu mer ytor offensivt.

Mancini visar att han vet vad som krävs för att bjuda på anfallsfotboll, nu hoppas vi att vi får se lite konsekvens i spelet och matchen mot Stoke borta är en perfekt övning på vägen till att klara det testet.

Spelarbetyg

Hart – 7, Kolarov – 6, Kolo Touré – 7, Kompany – 8, Zabaleta – 8, Barry – 6, Yaya Touré – 7, De Jong – 8, David Silva – 8, Tevez – 8, Jo – 6.

Johnson -, Viera -, Milner -.

Kolarov skjuter

Efter mina funderingar kring ytterbackar spenderade jag lite tid på youtube.

Hittade en riktig Kolarov-klassiker!

Konsten att välja rätt backar

Kolarov, Zabaleta, Bridge, Richards, Lescott, och Boateng. Alla vill ha plats i Citys startelva. Alla har fått chansen. Några har sumpat den, men än så länge verkar ingen ha säkrat en plats. Lägg till löften som Boyata, Cunningham och Logan och man inser fort att konkurrensen om en ytterbacksplats i City just nu är ganska extrem.

Tittar vi på dessa spelare individuellt så tycker jag nog ändå att en prioriteringslista börjar växa fram, i alla fall för egen del. Mancini har väl redan satt sin med tanke på vilka summor han har spenderat på backar, och kanske är han också helt övertygad om sin startelva men att skador och formsvackor kommit i vägen. Nått säger mig dock att så inte är fallet.

Micah Richards, 22 år

Richards är mitt förstahandsval på högerbackspositionen. Det finns en rad anledningar till detta varav den kanske viktigaste är att jag tycker att han är klart spelskickligast för tillfället. Han besitter en bra fart och är stark som en oxe, vilket är fascinerande då han själv säger att han aldrig lyft en vikt. Tänk om man kunde ha den grundfysiken. Även om han kan uppfattas som lite klumpig ibland i offensiven så tycker jag ändå att han gör ett bra jobb och är oberäknelig för motståndarnas försvar.

Richards har gjort över 100 ligamatcher i citytröjan och det är inte många som kan mäta sig med i truppen, dessutom är han bara 22 år, ett löfte för framtiden och en ikon för citys ungdomsakademi.

Alexandar Kolarov, 24 år 

Kolarov verkar vara den som ser ut att vara närmast att cementera sin position i startelvan. Han var skadedrabbad under inledningen men har nu börjat spela matcher från start och jag tror att han kan växa in i rollen på ett utmärkt sätt. Jag antar att han är Mancinis förstahandsval då han spenderade cirka 200 miljoner för att få serben från Lazio.

 Jerome Boateng, 22 år

Är väl egentligen mittback men spelade vänsterback för Tyskland i VM och har sedan fortsatt på ytterbacksspåret sen han kom till city. Om det beror på att Mancini vill spela honom där eller att Kompany helt enkelt spelat för bra för att öppna en lucka är en bra fråga.  Jag har hur som helst varit långt ifrån imponerad av Boateng hittills. Till hans försvar så blev han ju påkörd av en drinkvagn och bara nyligen kommit in i matchform igen. Blir spännande att följa Jeromes utveckling.

Pablo Zabaleta, 25 år

En av de mer offensiva ytterbackarna i City och också en som sällan gör en dålig match. Kan spela både som defensiv mittfältare (inte för att City är i något behov av sådana) och ytterback. Han verkar vara en skön karaktär som jobbar hårt för laget. Dessutom blir det ett annorlunda spela med Zabaleta på planen än med t.ex Richards. Helt klart en värdefull spelare.

Joleon Lescott, 28 år.

Lescott matchades intensivt som vänsterback i början på säsongen då Kolarov, Boateng och Bridge var skadade. Han gjorde ett hyffsat jobb och var väl varken bra eller dålig, men känslan är ändå att om han ska spela så har man honom hellre på en kant än i mitten eftersom han snarare är en fara defensivt än vad han är en tillgång. Det låter kanske hårt men det är min bild av honom.  Inget klockrent val alltså.

Wayne Bridge, 30 år.

Bridge har inte fått mycket speltid, men har verkligen sett till att sabotera de få chanser han fått. Just nu känns det mest som att han sitter och suger pengar ur klubben. En lön på 90 000 pund i veckan känns oerhört omotiverat. Problemet är väl att ingen annan klubb vill ha denna 30 åring och definitivt vill ingen ge honom en liknande lön.

På ett sätt är det väl positivt att de är de unga spelarna som presterar men faktum kvarstår ju dock att vi fortfarande väntar på att någon verkligen ska blomma ut.

Såhär ser jag på saken i detta nu:

Vänster
1. Kolarov
2. Boateng
3. Zabaleta
4. Lescott

Höger
1. Richards
2. Zabaleta
3. Boateng
4. Boyata

Manchester City - Birmingham 0-0

Jaha, då ska man skriva ännu ett referat i kategorin ”sågen”. Detta var en riktig pissmatch om man ska vara uppriktig, och det ska man väl även om det är tråkigt.

Inför matchen kändes det mesta ändå spännande. City skulle efter 0-0 i derbyt nu gå ut på CoMS och spela ut Birmingham genom att visa att laget visst har ett snabbt, effektivt och sexigt anfallsspel gömt i backfickan. Laguppställningen såg roligare ut än på länge med Silva, Milner och Adam Johnson från start.

Summeringen efter 90 minuter? En stor påse med hundskit.

Vem gjorde egentligen en bra match idag? Detta var deprimerande på alla håll och kanter. Några spelare var möjligtvis lite mindre värdelösa än andra.

Tvärtemot vad de flesta verkar tycka så anser jag faktiskt att Milner gjorde en hyfsad match och jag tycker inte att Mancini gjorde rätt i att ta ut honom. Han springer mycket och skapar en del ytor, dessutom är han en spelare som inte ger upp och som kan mana på laget, något som inhopparen Roque ”Skithögen” Santa Cruz inte kan beskyllas för.

Likaså var Tevez en viktig karaktär i matchen, och även om han kanske inte hade en av sina bästa dagar så jobbar och sliter han och vill verkligen vinna. Att Mancini tar ut spelaren som leder skytteligan i Premier League för ett lag som i princip har gjort minst mål i hela ligan är ju skrattretande. Hur Mancini har tänkt att hålla koll på sitt omklädningsrum nu är en spännande fråga. Att sätta in Barry istället för Tevéz vittnar ju om en sådan urusel fingertoppskänsla att man blir mörkrädd.

Hoppet tändes under första minuten av andra halvlek och släcktes när Milners skott räddades på mållinjen, och mer spännande än så blev det inte. Katastrofalt dåligt rakt igenom.

Mitt försök till spelarbetyg från nått som snarare bör liknas vid dagisfotboll än en match i engelska högstaligan. 
Hart – 6, Kolarov – 6, Kolo Touré – 6, Kompany – 7, Boateng – 5, De Jong – 6, Milner – 6, David Silva – 5, Yaya Touré – 4, Johnson – 5, Tevéz – 6

Santa Cruz – 5, Zabaleta -,  Barry -.

Manchester City - Manchester United 0-0

Det blev ingen sprakande repris på tidigare målfyllda derbyn under grannfejden igår kväll. Derbykänslan fanns såklart där men den förde med sig varken briljant anfallsspel eller fantastiska individuella prestationer. Det var helt enkelt en väldigt försiktig tillställning med två lag som inte visade några intentioner på att försöka styra matchen. Defensiven var vattentät åt båda håll, även om det inte är en högsta önskan att försvarskonsten ska blända åskådarna i just ett derby.

Finns det någon förlorare i denna oavgjorda match är det nog tyvärr City, och kanske i viss mån Mancini. Det var trots allt hemmaplan och jag tror att Mancini hade vunnit på att vara lite aggressivare i sina byten för att försöka vinna mark framåt. Valet att sätta in Adebayor var i sig smart men varför inte göra det tio minuter tidigare och ta ut Barry istället för Tevez? Nu blev det istället ett fördröjande byte på övertid och Adebayor såg mest förvånad och irriterad ut när han stressade på sig skorna. 

Ett poäng får helt enkelt sammanfatta gårdagskvällen och som jag sagt tidigare så är det inte dessa möten som i slutändan kommer att ta City till Champions League, det är kontinuitet i övriga möten. Vinst i dessa tillställningar är grädde på moset, men får tydligen vänta.

Mina spelarbetyg

Hart - 6, Zabaleta - 6, Touré - 8, Kompany - 8, Boateng - 6, De Jong - 7, Silva - 6, Yaya Touré - 6, Barry 6, Milner 5, Tevéz - 6

Johnson - 6, Kolarov -, Adebayor -.

Slaget om Manchester

Då var det äntligen dags, en av säsongens viktigaste matcher står för dörren! Imorgon kväll drabbar storebror och lillebror samman igen, och lillebror har käkat ordentligt med tillväxthormoner sen sist.

Det var tre säsonger sedan City lyckades vinna ett Manchester derby i premier league, men då två gånger under samma säsong. De senaste två åren har sätt tufft ut även om matchen på Old Trafford i fjol kan ha varit ett av de mest dramatiska derbyna på mycket, mycket länge.

Att rabbla statistik från tidernas begynnelse är väl föga intressant, det kan ni hitta här: http://en.wikipedia.org/wiki/Manchester_derby

Lite statistik kring slaget om Manchester i ligan sedan flytten till CoMS kanske ger en annan och mer talande bild inför kvällens möte.

Hemmastatistik för City:

Antal spelade matcher: 7

Vinster: 3

Oavgjorda: 0

Förluster: 4

Största vinst: 4 - 1 till City 14 Mars 2004.

Antal gjorda mål: 8

Antal insläppta mål: 7

Vi får helt enkelt hoppas att morgondagen bjuder på någonting i likhet med denna triumf. Titta och njut!

West Bromwich - Manchester City 0 - 2

Sent omsider är det då dags att kommentera gårdagens händelser. Denna fantastiska fotbollsdag sammanföll nämligen med min födelsedag så referatet fick vänta, och matchen sjunka in.

Mycket gick för en gångs skull Citys väg denna helg; Tottenham tappar poäng, Arsenal tappade poäng, Chelsea tappade poäng och Man U borde tappat poäng om det inte var för killen med Premier Leagues i särklass fulaste frilla; Ji-Sung Park.

Och The Citizens? Back on track!

Det var med en oerhört nervös känsla i magen som jag slog mig ner framför tv:n och matchen på The Hawthorns igår, en känsla som fanns kvar tills slutsignalen. Full av förväntan var jag också då jag såg laguppställningen. Tevez tillbaka, De jong tillbaka och Balotelli från start!

Sex minuter var allt De Jong behövde för att göra ett intryck på matchen, handbollsräddningen han gör vid mittlinjen är världsklass och belönas med ett gult kort. Då kunde jag inte annat än att dra på smilbanden.

21 minuter var allt David Silva, Carlos Tevez och Supermario behövde, och denna gång var intrycket enbart positivt och City kunde fira ett ledningsmål. Passen från Silva till Tevéz är genial och bollen in mot mål från Tevez till en glidande Balotelli likaså, avslutet är svårare än nödvändigt men mål blev det!

Sex minuter senare och David Silva visar än en gång sin enorma kvalitet, speluppfattning och bolltouch när ha serverar Balotelli med en riktig macka som Mario till slut lyckas få kontroll på och avslutet är kliniskt.

Första halvlek var kontrollerad, dominerad och upplyftande.

Varför Cityspelarna stod kvar i spelartunneln tills funktionärerna helt enkelt lyfte bort den inför andra halvlek är fortfarande oklart. Huvuddomaren var helt klart missnöjd med uppträdandet, skakade på huvudet, blåste igång matchen och blåste sen mest till West Broms fördel.

Balotelli fick ingen hattrick utan istället ett rött kort för en eftersläng som inte var långt ifrån ansiktet på en Bromwichspelare. Mancini borde nog tagit ut Balotelli efter det gula kortet. Det var inget snack om det röda men det är så väldigt tydligt hur alla motståndare tar på sig ett stort ansvar för att få Supermario ur balans. Det är vidrigt att titta på. Vi får hoppas att han blir mentalt starkare för varje match och till slut enbart svarar med att göra mål och inte med sparkar utan boll. Det är trots allt en spelare, som i alla fall jag, önskar allt gott i karriären. Skulle det komma i City så skulle det vara grädda på moset.

Pulsen höjdes några gånger till under andra halvlek men trots en match som svängde ordentligt blev det inga fler mål och City kunde fira en välförtjänt seger.

Det verkade som att både Boateng och Yaya Touré har inspirerats att Tottenhams Bale då båda försökte sig på, och lyckades med några klassiska peta-spring-finter.

Balotelli lär vara avstängd nästa match vilket är synd. Han skulle vara en perfekt krydda till slaget om Manchester på onsdag. Vi får istället hoppas på att Tevéz, Silva, Yaya Touré, Zabaleta, Kompany och Kolo gör en lika fin insats då som igår.

Jag skulle nog efterlysa än mer djupledsspel, varje högt inlägg känns tyvärr bortkastat när Adebayor sitter på bänken. En annan spelare som enligt min mening gott kan nöta bänk nästa match är Milner. In med AJ istället för Supermario och låt honom testa den nya peta-spring trenden, tror att han kan fullända det.

Mina spelarbetyg

Hart – 7, Zabaleta – 8, Kolo Touré – 7, Kompany – 8, Boateng – 6, De Jong – 6, Barry - 6, Yaya Touré – 7,  David Silva – 8, Balotelli – 7, Carlos Tevéz – 7

Johnson – 6, Kolarov -,

Lech Poznan - Manchester City 3-1

Ja, vad ska man egentligen säga om detta? Mancini säger att City hade otur, vilken match han kollade på vet jag inte för den här förlusten hade väldigt lite med tur och otur att göra.

Mancini kastade om ordentligt i startelvan till denna match. Tevez var borta sedan tidigare, bröderna Touré samt Nigel De Jong fick stanna hemma i Manchester och nere i Polen fick Kompany och David Silva starta på bänken. Detta till trots ställde City upp med ett lag som alla dagar i veckan ska vinna över Lech Poznan.

Under de första 15 såg det ut som att City skulle gå en lyckad kväll till mötes och även om bollen aldrig hamnade på rätt sida mållinjen så radade vi upp chanser. Halvlekens sista 25 var dock något av de sämsta jag sett denna säsong.

SWP har alltid varit en personlig favorit och jag får, trots att han väldigt sällan levererar, en förväntansfull känsla när han får starta. Aldrig mer. SWP var inte bara totalt inkompetent i offensiven, han var ju också en defensiv katastrof. Det fanns dock en Cityspelare som om möjligt var snäppet kassare, Wayne Bridge. När Adam Johnson och SWP sen fick för sig att byta sida och båda gå in i banan istället för att bredda spelet blev situationen ännu värre. Nu hamnade nämligen Citys två sämsta spelare på samma kant.

Adebayor var den enda Cityspelaren som verkade veta vad han vill på planen. Därmed inte sagt att han var felfri, eller ens i närheten av toppklass. Adam Johnson försökte, men misslyckades mest. Resten av laget höll sig hyffsat anonymt, förutom kanske Viera som hellre passade till polacker än lagkompisar.

Poznan gjorde ett kanske inte allt för välförtjänt mål i slutet på första halvlek, men hade Milner gjort annat än stå som förlamad i defensiven så hade City säkert sluppit ett mål i baken.

David Silva kom in för SWP i andra och även om han kanske inte briljerade (och faktiskt i princip missade öpper mål) så slet han i alla fall. Jag förvånades faktiskt över att han ibland såg ut lite som Tevez brukar göra och jagade boll i alla lägen. Det var också Silva som slog den hörna som Adebayor till slut lyckades få över mållinjen för 1-1 och då hoppades man att City var på väg tillbaka in i matchen.

Det var snarare polackerna som vaknade, spelade bra och var till slut helt klart värda att vinna matchen. Deras andra mål var väl kanske lite väl billigt med 3-1 målet var det inget snack om, en dunderträff upp i krysset.

Om det är något som oroar mig mer än just förlusten så är det det faktum att Mancini tror att detta handlade om otur. Än en gång, likt matchen mot Wolverhampton, gör han ett defensivt byte när City istället skulle må bra av att vinna matchen. Milner ut och Kompany in. Varför inte kasta in Balotelli eller Jö?

Mancini har nog mycket att tänka på till söndag, och vi får verkligen hoppas att han kommer fram till något värdefullt.

Oroligheter i lägret?

Att mediestormen skulle blåsa upp efter två förluster var ju föga förvånande. Arsenalmatchen var väl i sig inte mycket att tala om. Det är väl i princip bara Barcelona som är svårare att möta med tio man. Förlusten mot Wolverhampton var däremot desto värre, och den kom också i ett ganska otajmat läge.

Som jag skrivit tidigare så hade Mancini redan haft en tuff vecka då kapten Tevez lämnat landet för att ta hand om sin familj i Argentina samtidigt som pressen fått tag i bilder på Barry & co dyngraka på studentkorridorsfest i Skottland. Detta bara en vecka efter att Mancini tydligt påtalat för spelarna att han hellre ser att dom går ut med en kvinna än ett helrör då dom får ledigt från träning.

Att Wolverhampton matchen var en besvikelse såväl för fansen som för spelarna var påtagligt och inte nog med att resultatet medförde spekulationer om framtiden, media lyckades också plocka upp ytterligare en incident som kunde skapa rubriker, nämligen den att Adebayor och Kompany hamnat i luven på varandra.

Det som får mig att fundera över om detta kanske är lite mer än bara mediaspekulationer är det faktum att City konsekvent gått ut och dementerat alla dessa rykten via den egna hemsidan. Gareth Barry har i en intervju gått ut och bett om ursäkt för sitt uppträdande samtidigt som han lyckas väva in att samtliga i spelare i laget jobbar stenhårt för tränare Mancini. Adebayor har likså uttalat sig om att "passion is our only crime" och att lite munhugg får man räkna med i ett lag där alla är vinnare.

Om detta är ett försök att visa på hur det verkligen ligger till i klubben eller ett försök att skapa lite välbehövligt lugn, är ju som sagt svårt att svara på, men det vittnar ändå om några skrubbsår truppen. Men vilket lag har inte det?

Om Mancini är på väg ut är ju extremt svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om, personligen tror jag inte det. I en hårdsatsande klubb som City hänger det ständigt ett orosmoln över tränaren men jag tror inte att två dåliga resultat är något som får bägaren att rinna över. Dessutom har City uttalade mål för säsongen som i dagsläget ser betydligt lättare ut att nå med tålamod och sammanhållning än med uppbrott och ovisshet.

Det Mancini måste fokusera på är nu uteslutande tre saker.

1. Lyckas behålla en konkurenssituation i truppen som är positiv snarare än skadlig.

2. Se till att få ut mer av sina nyförvärv. Silva gör ett bra jobb, även Yaya till viss del. Milner, Boateng, Kolarov och Balotelli måste nu börja leverera för att Mancini ska kunna hävda att han fått ut någonting för de hundratals miljoner City spenderat i sommar. Visst, skador har varit ett problem men det är inte en ursäkt när spelarna nu får mer och mer speltid.

3. Fortsätta att spela bra mot storlag, spela ännu bättre mot resten.

Man City & Kompany

Efter en helg fylld av besvikelse då varken City eller Zlatan lyckas vända ett underläge tänkte jag att det kunde vara nyttigt att fokusera på nått bra.

För trots förlusten mot Woverhampton så har City hittills endast släppt in 10 mål på 11 matcher i Premier League, och hör därmed till de fyra klubbar som släppt in minst mål så här långt. Antagligen skulle det se ännu bättre ut om vi sluppit det röda kortet i 6:e matchminuten mot Arsenal. City har dessutom i Europa League enbart släppt in två mål så här långt.

Att Mancini gärna utgår från en stabil defensiv i sitt lagbygge syns såväl under matcherna som i statistiken, och han har verkligen rätt material att jobba med.

Vincent Kompany

Denna säsong har Kompany fått stort förtroende från Mancini som låtit honom starta varje match i Premier League. Då City redan spelat med sju (!) olika vänsterbackar denna säsong har mittbackspositionen aldrig tagits upp för diskussion.

Vid sidan om den oerhört konsekventa Kolo Touré har Kompany nu alltså äntligen hittat en given position i startelvan. Jag skulle nog till och med vilja gå så långt som att säga att han hittills denna säsong, inte bara lyst starkare än Touré, utan starkare än kanske någon annan mittback i the Premiership.

I Kompany har City hittat en konsekvent mittback, som inte bara har storleken som krävs för Premier League utan också spelförståelsen, snabbheten och, tro det eller ej, även bolltouchen. City fansen röstade fram Kompany till månadens spelare i september, och han har fortsatt att lyfta laget under hösten bland annat genom en Man of the match utnämning efter vinsten mot Chelsea.

Så vem är då denna unga belgare?

Vincent Kompany är 24 år och kom till City under transferfönstret sommaren 2008. I sällskap av Tal Ben-Haim, Shaun-Wright Phillips m.fl framstod kanske inte Hamburgförvärvet som det allra hetaste men har visat sig vara ett av Mark Hughes smartaste förvärv under sin tid som Citymanager.

Övergångssumman blev aldrig officiell men ryktas ligga någonstans kring 6 miljoner pund vilket var ungefär samma prislapp som Hamburg betalade Anderlecht för Kompany två år tidigare. Då kom han till Hamburg för att ersätta sin landslagsman Daniel Van Buyten men en hälseneskada gjorde att Kompany endast spelade 6 matcher för Hamburg under säsongen 06/07. Det blev till slut runt 50 starter för belgaren i Hamburg och någonstans under den tiden fick Manchester City upp ögonen för honom.

Kompany verkar passa in som handen i handsken i detta nya lagbygge och känns som en väldigt sympatisk person det lilla jag sett eller läst i intervjuer med honom. Hans relation med Mancini verkar bra och såhär säger han om tränaren i en intervju:

”He speaks straight to the players and tactically he is a mastermind. He makes the players work har during training and since his first days he has clearly demonstrated his idea of football; a great team needs to be built from the back. I like the sound of that!”

Han verkar också ha stort förtroende för Citys ägare Sheik Mansour:

”Mansour is very aware of what happens within the club, but he is also a person who respect people and their work. No tips for the coach, no dressing room entries, no public critisism of the teams players. From the way he acts I can tell he considers Manchester City his football club, not his toy”

Något som talar för att han blir kvar i City ett tag framöver är att han för ett år sen skrev på ett nytt femårskontrakt efter att det ryktats om en flytt till Barcelona. Under tiden i Manchester har han hunnit skaffa både en flickvän och sedermera också en halv belgisk, halv manchesteriansk dotter.

Två saker i övrigt som man bara måste gilla med Kompay är att han har sin pappa som agent och att han kollar på family guy varje kväll innan han somnar, han är ju trots allt förbryllande lik Stewie Griffin.

Wolverhampton – Manchester City 2-1

Det var antagligen inte det bästa av humör i citybussen på väg mot Wolverhampton tidigare idag. Mancini har haft en tuff vecka med spelare som hellre går på studentkorridorsfest än fokuserar på fotboll och han saknar en skadad skyttekung och lagkapten som åkt hem till Argentina för att ta hand om sin familj.

Om ditresan var komplicerad fick Mancini antagligen en än värre hemresa. Insatsen från Manchester City idag var nämligen under all kritik.

Balotelli och Adebayor spelade från start och det verkade till en början bli en riktigt spännande kombination. David Silva såg även han ut att trivas i sin nya position strax bakom de två anfallarna, det var också han som fixade den straff som Adebayor kyligt satte i den 23:e matchminuten.

Efter det handlade dock allt om Wolverhampton och efter ett mål i första halvlek och ett till i början av andra blev resten av matchen ett smärtsamt bevis på hur svårt City har att skapa farliga chanser och hur viktig Carlos Tevez är för oss för tillfället.

Vad Mancini tänkte när han bytte ut Adebayor mot Zabaleta och satte upp Boateng på mittfältet är och förblir en gåta för det var ingenting som blev bättre i uppbyggnadsfasen. Johnsons inhopp var det enda som gav tillbaka lite hopp i den här matchen men han lyckades tyvärr inte vända matchen på egen hand.

Jag tycker nog att både Johnson, Zabaleta och dessutom De jong borde startat den här matchen. Zabaleta har visat bättre förmåga offensivt hittills denna säsong än vad Boateng gjort sedan han kommit tillbaka från sin skada. Johnson tillför alltid en dimension extra i anfallet och att se De Jong mot Karl-Henry hade nog taggat City i den här matchen.

Barry var ungefär lika anonym som vanligt, och det är oroväckande svårt att peka på vad han kan tänkas tillföra i offensiven eller, för den delen, i defensiven.

Balotelli försökte och glittrade till vid ett fåtal tillfällen, där emellan såg han mest irriterad och sur ut, som vanligt med den gode Supermario alltså.

Ljuspunkten blev än en gång David Silva som verkligen växer för varje match. Han har mycket boll, vågar utmana och lägger bäst passningar. Kritiken att han vore för tunn för Premier League känns ganska avlägsen för tillfället.

Som vi alla vet så är det ju väldigt roligt att spöa Chelsea men fortsätter vi att kasta bort poäng mot sämre lag på bortaplan så kan det nog bli tufft att få till den där Champions Leauge-platsen. Vi får hoppas att matchen mot West Brom på söndag för med sig allt som denna saknade.

Mina spelarbetyg:

Hart – 6, Richards – 6, Kolo Touré – 6, Kompany – 7, Boateng – 5, Milner – 7, Yaya Touré – 6, Barry – 5, Silva – 8, Adebayor – 6, Balotelli – 5.

Johnson – 7, Zabaleta -,  Jo -.

"Highlights" från matchen hittar ni här: http://www.mcfc.co.uk/Video/Match-highlights

Manchester City, bäst på nätet?

Jag har under många år intresserat mig för marknadskommunikation och framförallt på internet, jag har nu också under några år haft nöjet att jobba med detta. Av den enkla anledningen kan jag inte annat än förbluffas över den enorma professionalism och nytänkande som Manchester City idag drivs av.  Om jag är objektiv i frågan kan jag inte svara på men jag vill gärna tro det.

City är otroligt aktiva på webben. Jag kastade idag ett öga på samtliga PL-lags hemsidor och kan konstatera att det inte är många, om ens någon klubb, som kommer i närheten av den kvalitet som www.mcfc.co.uk har.

Som jag skrivit om tidigare så har Gary Cook och resten av ledningen i city verkligen insett vikten av att fansen känner att dom är ”med på tåget” när city nu formas om från grunden, och det märks kanske tydligast av allt på webben.

Flera gånger om dagen får vi nyheter om laget, intervjuer med spelare, insyn i förbättringarna på och utanför planen, citys engagemang i samhället och mycket där till. Visst, krasst sett är detta bara en extremt välutarbetad PR-strategi, men den känns ändå genuin.

Vad gäller sociala media ligger City även där i framkant. Facebook-, Twitter-, och Youtube-sidor som inte bara finns utan också är väldigt aktiva.

Till arbetet med hemsidan finns också en rad minisajter. Årsredovisningen fick sin egen sida, lika så Citys CSR projekt. Det som sticker ut mest är kanske City Ecademy (http://ecademy.mcfc.co.uk/) som har som tanke att hjälpa ungdomar och ungdomscoacher att få ut mer av sin träningstid och har du en Iphone blir det till och med ännu lättare då de nu lanserat en Ecademy app.

Jag skulle säga att det City nu bygger upp på webben borde studeras av många, och inte bara av fotbollsklubbar. Sanningen är ju den att även om alla pratar väldigt högljutt om interaktivitet så är det få företag som jobbar med det så intensivt och konsekvent som Manchester City nu verkar göra.

Om detta blir en framgång återstår att se. Takten måste hållas uppe under en lång tid och lika konsekvent, och hur den långsiktiga strategin ser ut kan nog bara Sheikh Mansour besvara. Vad jag däremot vågar slå fast är att det är en väldigt intressant tid att vara City-supporter.

Big Mal, viktigare nu än då?

Den gamle city-legenden Malcolm Allison lämnat oss i förra veckan vid 84 års ålder. Allison assisterade Joe Mercer under de gyllene åren i slutet på 60-talet och början av 70-talet och fick senare förtroende att själv leda The Citizens under några år. Ett stort namn i Manchester Citys historia som, om vi skall rannsaka oss själva, egentligen inte haft mycket annan framgång under efterkrigstiden.

Big Mal är minst sagt värdig all den uppmärksamhet han nu får postumt, men det finns, enligt mig, en ytterligare kanske något mindre sockersöt anledning till att City blåser i det stora sorgehornet då denna legend nu mist livet.

Det Manchester City nu har som mål är något otroligt stort, något som City-fans aldrig tidigare ens vågat drömma om, att bli en av Europas absolut största klubbar.

Sheikh Mansour och den nya Manchester City staben insåg tidigt att för att uppnå detta måste City byggas om från grunden. Kåken måste rivas, det skall byggas nya väggar och tak helt enkelt. Detta har man gjort på planen, med besked. Hur många av spelarna på plan i matchen mot Arsenal senast fanns i klubben vid den här tiden för två år sedan? Möjligtvis Kompany, Richards och Hart men då var de snarare lovande talanger än fanbärare.

Renoveringen har också skett utanför planen, på arenan och i ungdomsakademin och sträcker sig säkert mycket längre än så.

Så med nya anläggningar, en helt ny trupp, ny lagkapten för var säsong och med blodad tand för transfermarknaden, var finner vi Citys hjärta? Skulle jag ställa den frågan till Gary Cook har jag en känsla av att jag skulle få svaret. ”Hos fansen, och i historieböckerna”, för det är nästan smärtsamt tydligt att det är dessa två pelare som Cityledningen gör allt i sin makt för att blåsa både luft och liv i.

Att mobilisera fansen, inte bara i Manchester, utan i hela världen står högt upp på att-göra-listan, vilket märks tydligt på Citys hemsida. Tävlingar, facebookgrupper och twitterfeeds skall blåsa liv i supporterskaran och få dem att inse att det är dem som är det nya City. Ett ytterligare exempel på detta är filmen ”Blue Moon Rising” som hade premiär för någon månad sen. En film som bara kan beskrivas som en oavkortad hyllning till fansen.

Likaså är de gamla citylegenderna som radade upp sig på planen inför mötet med Arsenal i söndags och den numera inte så tysta ”tysta minuten” självklart en stor hyllning till just Big Mal och Manchester Citys historia. Men det är också, enligt mig, en manifestation för det nya City som ska stå på fansens och historiens axlar. Det nya City som helst av allt i världen inte vill framstå som en klubb där ångvälten vart framme och byggt en lyxvilla i ett industriområde. Utan snarare en klubb som bara helt plötsligt fick en väldigt ansvarsfull hyresvärd.